that's it.
alright, jag har redan berättat om söndagkvällen kanske femtio gånger, but here we go again:
klockan var nio på kvällen, och vi var tre kassörskor kvar som jobbade. helt plötsligt kommer det in två personer på cykel, ganska uppseendeväckande... jag hinner tänka "va fan cyklar dom härinne för...", sen ser jag ett vapen. jag blev så sjukt rädd och bara tänker att jag måste bort ifrån min kassa. efter det är minnesbilderna ganska suddiga, men jag vet att jag och en kassörska till drog med oss dom flesta kunderna ner till personalrummet. sen ringde nån polisen och efter det väntade vi bara... ganska länge...
vid det laget hade jag arbetat torsdag till söndag, det hade varit löjligt mycket att göra hela helgen och jag var otroligt trött. när jag är trött blir jag grinig, så självklart började jag gråta. nej, jag hade inte panik eller dödångest, jag var bara jävligt trött. hur som helst tyckte min chef att jag skulle få krishanteringshjälp, även om det var onödigt enligt mig. så igår satt jag och pratade med en psykolog i en timme, men det gav inget direkt... oh well.
jag kände i alla fall att jag ville tillbaks till jobbet, dels för att jag kände att jag skulle klara av det, dels för att folk skulle prata så jäkla mycket om jag inte var där. så jag jobbade kvällen igår, det gick skitbra.
så var det.
klockan var nio på kvällen, och vi var tre kassörskor kvar som jobbade. helt plötsligt kommer det in två personer på cykel, ganska uppseendeväckande... jag hinner tänka "va fan cyklar dom härinne för...", sen ser jag ett vapen. jag blev så sjukt rädd och bara tänker att jag måste bort ifrån min kassa. efter det är minnesbilderna ganska suddiga, men jag vet att jag och en kassörska till drog med oss dom flesta kunderna ner till personalrummet. sen ringde nån polisen och efter det väntade vi bara... ganska länge...
vid det laget hade jag arbetat torsdag till söndag, det hade varit löjligt mycket att göra hela helgen och jag var otroligt trött. när jag är trött blir jag grinig, så självklart började jag gråta. nej, jag hade inte panik eller dödångest, jag var bara jävligt trött. hur som helst tyckte min chef att jag skulle få krishanteringshjälp, även om det var onödigt enligt mig. så igår satt jag och pratade med en psykolog i en timme, men det gav inget direkt... oh well.
jag kände i alla fall att jag ville tillbaks till jobbet, dels för att jag kände att jag skulle klara av det, dels för att folk skulle prata så jäkla mycket om jag inte var där. så jag jobbade kvällen igår, det gick skitbra.
så var det.
Kommentarer
Trackback